Det är väl ingen som kan undgå det Coronakaos som väller över oss. Det spelar ingen roll vilken TV- eller radiokanal jag slår på så kommer nya dödssiffror och nya antal smittade. Slår jag på datorn och går in på sociala medier väller det in mer eller mindre begåvade åsikter om vad som händer.

Jag måste erkänna att jag är en av alla dem som präglats av både den nyliberala våg som under trettio år drivit in över Sverige och västvärlden. Detta för att sedan ersättas och kompletteras av en neokonservativ och nyfascistisk våg som nu får länder som Polen, USA och Ungern att bedriva en alltmer skrämmande politik.

I min serie av krönikor försöker jag söka i det stora och det lilla efter ett hållbart samhälle. Jag gör det utefter hur jag själv lever, hur mitt eget lokalsamhälle fungerar och utifrån ett större perspektiv. Under den förra veckan blev min största inspiration till krönikan mötet vi hade på Ribbingsväg 89 i Edsberg den 18 februari. Det blev ett fantastiskt möte lett av Samir Sabri, som med sin förening 2nd Chance försöker hjälpa unga människor som hamnar i kriminalitet eller på andra sätt far illa. Att Samir var bra och att han bottnar i hur det är att ha det tufft visste jag redan så det var ingen kioskvältare. Det var något annat som hände i rummet och som fick mig att vilja skriva om det. Det startades en process av frågor i mitt huvud;

Jag är en av alla som gnäller oavbrutet på sociala medier om vad som är fel i samhället. Samtidigt arbetar makthavarna oavbrutet med kommunikationsplaner för att beskriva hur bra det går. Kvar står vi med en avgrund mellan oss, och i det vacuum som uppstår låter vi nättrollen ta över verklighetsbeskrivningen medan gammelmedia känner sig manade att haka på.