Det finns runt tre miljoner hyresgäster i Sverige, men syns de?

Kan man ju fråga sig. Eller rättare – det är dåligt med ”synligheten” av denna grupp. Att gruppen hyresgäster utgör nästan 30 procent av befolkningen till trots.

Det är naturligtvis inte mer ”synd om” hyresgäster än andra grupper av medborgare, men det känns inte som att vi blir tagna på allvar. Och då tänker jag på politiken i första hand.

Vi kan konstatera att hela 64 procent av hyresgästerna känner oro över sin ekonomi. Därtill att 41 procent har fått det sämre ställt. Allt detta på grund av pandemin. Pandemin som smitta drabbar befolkningen ganska demokratiskt (helt utan politiska beslut…), men man kan samtidigt konstatera att den drabbar till exempel trångbodda, anställda inom vård och omsorg samt riskgrupper mer än andra.

Men det är inte riktigt likadant med de ekonomiska effekterna.

Som hyresgäst får du inget som helst stöd av samhället. Det får däremot företag, anställda (genom sin arbetsgivare vid permitteringar) och kommuner med flera.

Den mest synbara skillnaden utgörs av samhällets stöd till företag som hyr verksamhetslokaler. De kan få stöd till hyreskostnaderna, vilket ju är bra men det löser ju inte bostadshyresgästernas problem.

Sollentuna kommun gör ett ganska stort nummer av detta. Man pratar vitt och brett om stödet och har samtidigt tydligt instruerat sitt eget ägandes bostadsbolag att göra detsamma. I bakgrunden sitter staten med pengapåsen.

Men när Hyresgästföreningen Sollentuna ber den politiska majoriteten att sänka avkastningskraven på Sollentunahem för att undvika, eller hålla nere, hyresökningarna så blir det kalla handen direkt.

Därtill kan läggas att de som äger sin bostad sedan länge får subventioner av staten för sina räntekostnader och tillgång till det kraftigt skattesubventionerade ROT-avdraget. Hyresgästerna, de får ingenting. Förutom ”rätten” att vara med och betala.

Här krävs en annan politisk styrning och lagändringar.