Jeanette Anderssons krönika oktober 2025

I min krönika delar jag med mig av mina tankar och känslor kring vad som händer i mitt liv. I mitt engagemang i Hyresgästföreningen.

Jag värnar om den lilla människan som inte har makten eller orken att förändra och förbättra sitt bostadsområde. Ge mod att våga hälsa och prata med sina grannar, att inte vara rädd att möta någon som är främmande. De ska känna sig trygga i att det finns någon som bryr sig.

Men nu känner jag stor sorg över att människan betyder så lite i vårt samhälle. Sorg över alla som bara ser pengar, kanske ett steg i karriären, ytliga utan empati. Hur hanterar man sådana personer som inte hör oss utan bara hör sig själva?

Vi är många som jobbar hårt och helt ideellt för våra bostadsområden, för gemenskap och trygghet. Där vi får nya vänner för livet. Sedan plockas våra träffpunkter bort, gemenskapens trygga plats rycks bort. Vi blir nu av med fem lokaler. Vi har flera kommundelar som inte längre kommer att ha någon trygg plats att träffas på, där vi i många år mötts över en kopp kaffe, spelat bingo, handarbetat, spelat pingis, pysslat med barnen, haft släktträffar och barnkalas … En plats där vi har kunnat möta bostadsföretaget i bostadsmöten och samråd. Dessa platser ska nu omvandlas till lägenheter. Ja vi behöver lägenheter men vi behöver också våra lokaler. Vad blir ett område utan en samlingspunkt där man kan få trygghet och gemenskap? Man tycker att kommunens egna bostadsbolag skulle värna mer om sina hyresgästers trivsel och trygghet och se bortom en guldstjärna hos någon högre upp i hierarkin.

Jag kan svära på att flera av dessa lokaler inte ens är lämpade för att omvandlas till lägenheter. De kommer att stå tomma i flera år och håna oss, räcka långnäsa åt oss. Och vem vann på detta? Men någon hade en utmärkt idé som man drev in absurdum utan att lyssna på sina hyresgäster, sina ”kunder”. Våra områden är vårt hem, våra liv, våra barns framtid, våra äldres trygghet.

Ja, jag är riktigt upprörd, ledsen, arg. Jag tror alla om gott tills annat bevisas. Är bara sådan. Och då blir man besviken. På tjänstemän, på politiker, på de som har makt. Man kanske ska tro att alla är onda då blir man glatt överraskad om det visar sig att de har något gott i sig. Men vi som viger en stor del av vår fritid till ideellt arbete måste se det positiva och goda i varje människa. Göra något gott varje dag för någon. Det berikar själen.

Så vi kämpar vidare.

Önskar er allt gott!